Den 1 december firar vi M 20:s åttioårsdag med stor fest i Neglinge nära Saltsjöbaden. Vi har nästan fullsatt – det finns några få platser kvar. Om du känner för att delta i detta unika evenemang är du välkommen att anmäla dig, och kanske en vän, via kontakt@minsveparen.se.

Detta är den sjätte artikeln i Föreningen M 20:s marinhistoriska artikelserie. Den beskriver M 20:s medverkan i jakten på främmande ubåtar i svenska vatten 1981-82.

U 137 i Gåsefjärden

Tidigt på morgonen den 28 oktober 1981 upptäckte två fiskare att en okänd ubåt stod synligt på grund vid Torumskär på Gåsefjärden utanför Karlskrona. Det blev början av en av de mest spännande marina händelserna i svensk efterkrigstid. Natten till den 29 oktober hade nyheten om den grundstötta ubåten börjat sprida sig och klockan nio denna dag fick journalisterna följa med ett fartyg till Gåsefjärden för att med egna ögon se ubåten. Nyheten spreds snabbt runt hela världen och blev känd som ”Whiskey on the Rocks”. Detta då den grundstötta ubåten var den sovjetiska ubåten U 137 av Whiskey-klass.

Kommendör Björn Hamilton, vid tiden 1:0 på HMS Neptun berättar:
”1980 var jag försteofficer (1:O) på ubåten HMS Neptun. Fartygschefen (FC) var vid tillfället på semester och jag var tillförordnad FC. En sovjetisk ubåt hade gått på grund vid Gåsöfjärden fick vi erfara, något sådant hade aldrig inträffat och marinledningen var ganska handlingsförlamad, inte minst i Karlskrona. Jag var med besättningen på sjukvårdsutbildning på Karlskrona lasarett. Vi var i tjänst och bar uniform, personal och patienter kom fram och undrade vad vi gjorde här, borde ni inte vara ute och jaga ubåtar istället? Sagt och gjort, väl ombord beslöt jag att gå till sjöss och spana mot Gåsöfjärden, utan att rådfråga ubåtsflottiljchefen på Berga i Stockholm. På väg dit möter vi en sovjetisk högsjöbogserare på väg in mot fjärden, uppenbarligen i avsikt att dra loss ubåten. Jag signalerar den internationella signalen för ”stoppa omedelbart” som totalt ignoreras av ryssen, bara det ett flagrant brott mot internationell rätt, att ett statsfartyg går in på en annan stats territorium utan föranmälan. Då lägger jag Neptun i vägen för inloppet och bogseraren girar undan. ”

En sovjetisk sjöstyrka med spetsnazförband ombord var också på väg mot området och ankrade precis utanför den svenska territorialvattengränsen. Styrkan omfattades så småningom av ett tiotal fartyg och stod under befäl av amiral Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Förutom några högsjöbogserare ingick en jagare typ Kildin, två robotkorvetter typ Nanutchka och en fregatt typ Riga. Sovjetunionen krävde att få gå in med egna fartyg och bärga ubåten men begäran avslogs av den svenska regeringen. Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin gav den dramatiska ordern till ÖB ”Håll gränsen”. Under tiden hade isbrytaren Thule lagt sig för inloppet för Gåsefjärden. En patrullbåtsdivision var också på väg ner från Hårsfjärden med skarpa sjörobotar och fartygscheferna hade enligt uppgift säkerhetssprintarna i fickorna.

Björn Hamilton berättar vidare:
”Stabschefen hos Amiral Kalinin var lettländare och jag träffade honom senare när han var marinchef i Lettland. Han sade att ryssarna verkligen menade allvar med fritagningsförsöket men att amiralen valde att avvakta när han såg att de svenska motåtgärderna var allvarliga och ökade.”

Händelserna var tillspetsade och ledde till ett diplomatiskt spel på högsta nivå mellan Sverige och Sovjetunionen. Temperaturen steg ytterligare när det visade sig att U 137 var utrustad med kärnvapenbestyckade torpeder. Det finns uppgifter om incidenten med U 137 som fortfarande är hemligstämplade.

M 20/Skuld kallas till Gåsefjärden

M 20/Skuld låg vid denna tid förtöjd vid örlogshamnen i Karlskrona (ÖHK) när man fick order att bege sig till Gåsefjärden där den sovjetiska ubåten gått på grund djupt inne på svenskt vatten. Skuld lastade skyndsamt ombord en tidig version av Sjöugglan och satte kurs mot Gåsefjärden. Hon låg sedan för ankar i Gåsefjärden 2-5 november 1981. Den 6 november återvände fartyget till Karlskrona.

Sjöugglan sjösätts från M 20/Skuld

En sjöuggla är en typ av undervattensfarkost bl.a. utrustad med kameror. Man kan till exempel undersöka botten, vrak eller föremål under vatten med en sjöuggla. Företaget Scandinavian Underwater Technology (SUTEC) i Linköping utvecklade Sjöugglan under tidigt 80-tal i samarbete med FMV. Denna verksamhet ingår nu i SAAB i Linköping. Sjöugglan släpptes på marknaden 1982 och en ny version blev klar 2014. Ubåtsbärgningsfartyget HMS Belos är i våra dagar utrustad med en Sjöuggla. M 20/Skuld var inblandad i testning av en tidig version. Så vitt känt var uppdraget i Gåsefjärden den första skarpa användningen av Sjöugglan.

Uppdraget för M 20/Skuld var att undersöka ubåtens skrov under vattnet samt havsbotten kring ubåten och längs dess tänkta färdväg in i Gåsefjärden. Det fanns misstankar om att Sovjetunionen placerat ut undervattenfyrar, minor eller annan utrustning på sjöbottnen. Undersökningarna genomfördes som sagt med en Sjöuggla, en fjärrstyrd obemannad dykfarkost. Fartygschef (FC) vid denna tid var K Sigvard Jonsson, Navigationsofficer (NO) Folke Artman, naskinchef (MC) K-G Björklund, besättning var de värnpliktiga Svedlund, Gartorp, Öberg och Larsson. Ombord fanns också Laszlo Vietorisz från minbyrån, som genomförde prov med Sjöugglan.

Folke Artman som var navigationsofficer, NO, och 1:e officer på M 20/Skuld berättar: ”Upphetsningen var stor ombord när vi fått våra order och satte kurs mot Gåsefjärden. Vi visste inte riktigt vad som väntade oss mer än att en främmande ubåt gått på grund. När vi kom fram så låg den sovjetiska ubåten väl synlig uppe på grundet. Vid ubåten låg tulljakten 281 från Kalmar förtöjd för att sköta kontakten med ryssarna. Vi satte kurs mot ubåten och tänkte förtöja akter om tulljakten. Men detta retade tydligen upp ryssarna. En besättningsman kom ut på däck och slog mot oss med en båtshake. Uppe i tornet på ubåten viftade man med kpistar. Vi tog det som en varning och backade ut från ubåten. Vi lade oss istället en bit ifrån och ankrade upp.”

U137 fotograferad från M 20/Skuld

M 20/Skuld sjösätter sin nya undervattensrobot Sjöugglan för att undersöka och filma ubåtens undervattensskrov. Man lyckas manövrera den ända fram till ubåtens midskepp innan ryssarna i ubåtstornet avslöjar tilltaget och åter börjar vifta med k-pistar och handgranater. De har upptäckt den orangefärgade kabeln i vattnet som Sjöugglan styrs med. Laszlo Vietorisz som kunde ryska (han hade flytt från Ungern 1956) ropade ”Var lugn, det är inget som händer”! Men M 20/Skuld fick ännu en gång backa undan från ubåten. Undervattensfilmen visar ubåtens skrov och två vajrar som går runt hela skrovet, en för om tornet och en akter om tornet. Det är okänt vad dessa vajrar användes till men spekulationer var att de kunde användas till att fästa större föremål vid ubåtens skrov, t ex en mini-ubåt. Märkligt och intressant är att denna videofilm finns tillgänglig på internet ännu idag!

Folke Artman filmar U 137 med Sjöugglan

M 20/Skuld genomförde under kommande dagar flera underökningar av sjöbotten med hjälp av Sjöugglan. Av speciellt intresse var de platser som röjdykarna hade märkt ut med bojar. Där fanns några mystiska metallföremål vilka filmades av Sjöugglan. Vad som sedan hände med dessa föremål är inte känt.

På plats i Gåsefjärden var flera svenska fartyg och förband. Däribland röjdykarna ombord på M 21. Här kommer en berättelse från en av röjdykarna Anders Westerholm:

Larmet går till röjdykarna

”Det är den 29 oktober 1981 när larmet går. Jag tjänstgjorde då vid Röjdykardivisionen och låg i Karlskrona. Vi hade precis avslutat vår slutövning och varit i full stridsberedskap under 10 dygn i södra Sverige. Våra besättningar och förnödenheter var ansträngda. Vi avmarscherade från hamnen till centralstationen för en välförtjänt helgpermission. Vi hade inte gått mer än 20 meter på vår permission då larmmeddelandet kom och vakthavande befäl kallade oss tillbaka. Strax innan hamngrinden på Örlogsbasen hörde vi hans distinkta rop genom eftermiddagsbrisen. Halt! Helt om! Uppställning vid fartygen!

Vi gick tillbaka djupt undrande och ställde upp igen på kajen framför våra fartyg i våra för dagen nytvättade mörkblå permissionsuniformer med blåkrage. Chefen gick igenom våra nya pinfärska order. Det är en rysk ubåt på svenskt vatten sydost om Karlskrona. Hon står på grund i Gåsefjärden sade chefen. Vi tittade på honom. Sen på varandra. Efter några sekunder utbrast vi i ett storskratt. Våra övningar började nämligen ofta med en sådan här typisk scenariobeskrivning. Chefen såg dock fortfarande allvarlig ut. Inte en tillstymmelse till leende som brukligt. Han sa sedan: ”Losskastning om 10 minuter. Full stridsberedskap. Order till dykgrupperna sker ombord. Höger vänster om och ombord. Marsch”. Vi kastade snart loss från Karlskrona och satte kurs mot Gåsefjärden. Röjdykardivisionen bestod av M 18, M 21, M 25 och M 26.

Under vattnet i Gåsefjärden

Jag och min dykkamrat Hult simmar in ljudlöst, osynliga och försiktigt i Gåsefjärdens mynning söderifrån på ungefär 10 meters djup och när vi kommer fram till Torhamnsskär ser vi först svagt sedan tydligt långa spår i bottengruset. Vi fortsätter nu försiktigt fram och snart ser vi på avstånd propellern på den sovjetiska ubåten. Allt är tyst omkring oss. Ubåtens drivmaskineri är inte igång men vi hör svagt maskinljud från ubåtens hjälpmaskin som producerar el. Vi förutsätter att de lyssnar i sin hydrofon och vi är därför ultratysta. Vi mäter spåren på botten visuellt till inte mindre än 20 meter långa på grusbotten. En riktigt duktig bottengrundstötning i hög fart kunde vi konstatera. Ubåten står också ordentligt fast. Risken för att smita undan bedömer vi som obefintlig. Att backa tillbaka 20 meter i grusbotten hade ubåten inte maskinkapacitet för ansåg vi. Ubåten är av Whiskey typ och som sagt Sovjetisk. Hennes beteckning är S363 och märkningen är lite dåligt övermålad. I media kallades hon U137.

Vid en lejdare ner till vattnet ser vi lerspår sannolikt från dykare på ubåtens aktra styrbordssida. Det hade vi inte räknat med. Vi lägger oss därför omedelbart helt stilla i vattnet strax ovanför botten väl avvägda, observerar och lyssnar ett tag. Vi delar upp spaningsytan lika mellan oss. Inget händer. Vi rör inte en fena bokstavligt. Bara helt stilla ligger vi avvägda horisontellt i vattnet beredda att dra iväg direkt om det skulle behövas. Absolut tysta. Vi andas helt lugnt. Ingen vattenström flyttar oss och vi ligger helt stilla kan vi konstatera när vi tar referensmärken på botten. Hult och jag har ögonkontakt regelbundet och vi ser tydligt vad vi båda tänker. Det blir så när man dykt mycket tillsammans. Ögon talar.

Vi hör bara vår egen andning i vårt slutna AGA ACSC system. Ubåtens ryska dykare är inte runt omkring oss konstaterar vi efter ett tag. En lättnad infinner sig. Vårt dyksystem är i princip nästan helt ljudlöst och vi drar oss därför undan tyst och försiktigt samma väg som vi kom simmande ifrån. Jag tittar framåt och Hult tittar bakåt då och då. Sannolikt har de ryska dykarna under natten som gick försökt att koppla ihop och sätta lyftsäckar under aktern för att höja upp ubåtens akter och därmed försöka backa loss henne lättare tror vi. Men skrovet ligger tungt kvar på grusgrundet. Fast som i ett skruvstäd.

Simmandes på vägen tillbaka från ubåten spanar jag och Lasse efter undervattensfyrar som ryssarna kan ha lagt ut för att underlätta navigeringen in i Gåsefjärden. Vattensikten är trots svagt dags ljus relativt god och vi simmar söderut med Torhamnsskär nu på vår vänstra sida. Plötsligt ser vi en fyrkantig låda på kanske tolv meters djup. Samma storlek som ett bilbatteri ungefär. Mitt i infartsleden står lådan. Hjärtat slår ett extra slag igen. Vi tror att de kan ha en självförstörande mekanism om de lyfts eller flyttas på eller registrerar tryckförändring ovanför. Vi simmar därför runt ett varv på gott avstånd och stannar sedan upp efter ett helt varv. Så smart tänker vi när vi utbyter blickarna mellan oss. Ryssarna har gömt en undervattensfyr i ett skal av ett bilbatteri! Jag ser hur Hult småler bakom cyklopet. Vi ritar av lådan med våra blyertspennor på vårt inplastade ritblock och mäter sedan upp storleken mellan tumme och pekfinger. Vi simmar sedan vidare söderut till Bökeskär där vi gömt vår zodiakgummibåt och övrig utrustning på sydvästra sidan. Vi har gott om luft kvar när vi är tillbaka vilket vi är glada för och slipper leva på marginalen så mycket. Dykledaren tar emot oss när vi bryter ytan och vi gör oss klara att återgå till vårt dykfartyg M 21 för en mer detaljerad avrapportering.

Röjdykarna på plats

Nästan samtliga dykgrupper var ute första dygnen på olika uppdrag och dykchefen pusslade sedan ihop en lägesbild löpande som gick till marinledningen. Röjdykardivisionen hade 24 dykare på plats fördelade på 12 dykgrupper. Våra röjdykarfartyg av M-klass var byggda i mahogny på 1940 talet och trots åldern mycket smidiga att ha som dykplattform och bas. Varje fartyg hade 12 mans besättning fördelat på 6 dykare, 1 fartygschef, 1 dykledare, 1 maskinchef, 1 maskinist, 1 däcksman och 1 kock. Hela divisionen bestod av 48 man. Vi var verkligen ”happy-ships” och alla hjälptes åt med fartygets sysslor.

Röjdykardivisionens fartyg på väg i kolonn

Vid dykningarna i Gåsefjärden fick vi röjdykare iaktta stor försiktighet för att inte röja oss och visa att vi dök. Ryssarna var extremt nervösa i ubåtstornet och hade handgranater och handeldvapen uppe på bryggan för att säkra sitt närförsvar. Fallskärmsjägarna som var baserade i land inom skotthåll från U 137 hade permanent eldtillstånd när vi dök i närheten av ubåten. Om de uppfattade en osäkring av en handgranat så fick de skjuta direkt för att döda och därmed hindra att handgranaten slog ut oss dykare. Ljudvågor fortplantar sig nämligen tjugo gånger snabbare i vatten än i luft och därför är all undervattenssprängning ett effektivt sätt att hålla dykare borta.

78,5 m skjutavstånd. Prickskytt ”Lage” och kollegor från Fallskärmsjägarna hade permanent eldtillstånd

Röjdykardivisionen var kvar i området under hela november och efter 6 veckor var vi rätt möra. I början på december fick vi äntligen permission och kunde åka hem för några välförtjänt lediga dagar. Den här gången kom vi ända fram till Karlskrona tågstation och kunde kliva ombord på tåget till våra olika destinationer. Uppdraget för röjdykarna var över för denna gång.”

Farväl och på återseende!

Den 2 november blåste det upp till storm. På eftermiddagen sände ubåtsbesättningen upp nödraketer då ubåten höll på att slås sönder i den hårda sjön. Den svenska militären meddelade att bärgningen hade påbörjats. Då ubåten dragits loss omringades den av svenska örlogsfartyg. På fredagsmorgonen den 6 november lossades U 137:s förtöjningar och ubåten eskorterades ut från Gåsefjärden. Cirka fem kilometer ut på internationellt vatten lämnades ubåten formellt över till den sovjetiske viceamiralen Alexej Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Som avskedshälsning meddelade den sovjetiske viceamiralen över radio till svenskarna ”Farväl, och på återseende!” Frågan var vad han menade med detta?

Tvisten om bärgarlön

Ett intressant efterspel är tvisten om bärgarlön för U 137. Klockan 10 på förmiddagen 29 oktober 1981 avgick bogserbåten Karlshamn med destination Gåsefjärden i Karlskrona, uppdraget: dra loss den grundstötta sovjetiska ubåten U 137. Arbetet genomfördes 2 november och kom att resultera i en rättslig tvist mellan Karlshamns kommun och Svenska staten. Karlshamns kommun begärde, efter utfört arbete, staten på bärgarlön (2,5 miljoner kronor) enligt sjölagen. Staten hävdade att sjölagens bärgarregler inte är tillämpliga i detta speciella fall. Man hävdade även att kommunens bogserbåt ej var i tjänst för att bärga – utan för att avlägsna ubåten från svenskt territorium. Karlshamns kommun vann dock målet som gick hela vägen till Högsta domstolen. En rättslig oenighet som tog 8 år att reda ut och som slutade med att staten fick betala bärgarlönen.

Fallet visar att Sjölagen ger en bärgare stark rätt till bärgarlön. Bärgaren har rätt till bärgarlön om bärgningen har lett till ett nyttigt resultat. Bärgarlönen ska bestämmas bl.a. med hänsyn till det bärgades värde och farans art och grad. Och Sjölagen gäller även vid bärgning av främmande ubåtar!

Hårsfjärdsincidenten 1982

Amiral Kalinins avskedsord över radion, ”Farväl och på återseende” var kanske ett förebud till det som sedan hände. För det dröjde bara 11 månader innan larmet gick igen den 1 oktober 1982, denna gång från Hårsfjärden utanför Berga örlogsbas utanför Stockholm. En främmande ubåt hade setts djupt inne på svenskt vatten vid svenska flottans baser vid Hårsfjärden. Här inträffade en av de mest uppmärksammade ubåtskränkningarna i Sverige och i hela världen. Händelserna blev kända som Hårsfjärdsincidenten. Efter sonarindikationer, optiska observationer och utslag i minlinjer spärrade marinen av Hårsfjärden och under en intensiv jakt på främmande undervattensverksamhet i fjärden sprängde den svenska marinen 44 sjunkbomber och 4 minor. Jakten på de främmande ubåtarna blev dramatisk och utspelades framför journalister och TV-kameror. Bilderna på hovrande helikoptrar och örlogsfartyg som forsade fram över Hårsfjärden kablades ut över världen. Under en period trodde den svenska flottan att man lyckats stänga in en ubåt och sedan att man lyckats skada eller sänka en ubåt. De två̊ första veckorna i oktober var de mest intensiva. Det skedde skarpa vapeninsatser och massmedias bevakning var omfattande. Det öppnades ett presskvarter på Berga Örlogsskolor den 5 oktober. Ubåtsjakten på Hårsfjärden var förstasidesstoff i hela världen. Men jakten blev snöpligt nog resultatlös och den 1 november blåstes ubåtsjakten av.

Bevisen

Efter Hårsfjärdsincidenten satte svenska försvaret igång med en omfattande undersökning av de observationer som gjorts och av botten i Hårsfjärdsområdet. Man hittade då flera mystiska bottenspår. Bottenspåren som hittades i Hårsfjärden har framstått som de tydligaste bevisen på att främmande ubåtar uppehöll sig i området. Vid ön Mälsten gjorde den svenska marinen den 12 oktober 1982 en bandinspelning som sades vara en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass. Samma typ som gick på grund i Gåsefjärden året innan. Bandinspelningen kom att vara den svenska sidans främsta bevis på att en sovjetisk ubåt befann sig på svenskt vatten vid ubåtssamtalen i Moskva 1992-1994. De bottenspår som presenterades visar spåren av två miniubåtar och en på botten liggande konventionell ubåt. Av spåren att döma så rör det sig om två olika typer av främmande miniubåtar. På vissa platser i Stockholms södra skärgård påträffades spår som antyder att det var en banddriven farkost, medan på andra så upptäcktes det kölstråk från främmande miniubåtar.

M 20/Skuld rycker ut

M 20/Skuld kallades än en gång till platsen för en ubåtsincident för att genomföra undersökningar med Sjöugglan i början på december 1982. Besättningen bestod av FC Börje Sjölund, motorman Öhman, kock Sköldman, värnpliktiga Melin, Friberg samt maskinare Petersson och Larsson. Det är okänt om personal från minbyrån följde med även på denna resa. M 20/Skuld anlände till Mälsten och Danziger Gatt den 4 december. I loggboken anges att Skuld utför uppdrag åt Örlogsbas Ost samt att man 09.40 ”ankrat med häckankare”. Skälet till detta var att då man sjösatte sjöugglan i fören, där man annars hade sitt ankare. Hade man ankrat på vanligt vis hade ankarets kätting varit i vägen för undervattenskamerans kablage.

Bottenspår från främmande ubåt jämfört med den svenska ubåten Sjöormen

Filmningarna med Sjöugglan visade flera karakteristiska bottenspår och man hittade även ett mystiskt metallföremål. Bottenspåren som M 20/Skuld hittade tydde enligt försvarsmakten på att det kunde skett ett möte eller en dockning av miniubåtar med en större konventionell ubåt. Bottenspåren vid Danziger Gatt ansågs vara ett avgörande bevis på att främmande ubåtar trängt in på svenskt vatten. Som bevis på att bottenavtrycket kunde komma från en rysk ubåt så användes en videofilm från U 137 tagen av M 20/Skuld 1981. Där ser man kölprofil och roderarrangemang på U 137. Det ansågs att bottenspåren inte kunde härröra från en svensk ubåt utan med största sannolikhet härrörde från en rysk ubåt av Whiskeyklassen. En undervattensfilm från Danziger Gatt följer M 20/Skulds sjöuggla från fartyget och fram till det mystiska föremålet. Föremålet som hittades, var fäst vid en platta och var placerad i anslutning till de bottenspår man funnit. Man misstänkte först att det var en transponder som sände ut signaler. Överbefälhavaren (ÖB) skrev om händelsen i sin krigsdagbok, han underrättade även statsminister Olof Palme om fyndet. Det visades sig dock vara gamla granater som hade hittats, dumpade för många år sedan. Det cylindriska föremålet som var fäst vid en platta och var ca 30 cm långt, bedömdes också vara en gammal granat.

Teckning av mystiskt metallföremål på botten

Undersökningarna med Sjöugglan från M 20/Skuld var mycket betydelsefulla vid bedömningarna av ubåtsincidenterna. Videofilmer från både Gåsefjärden 1981 och Hårsfjärden 1982 har använts som avgörande bevis vid presskonferenser och av flera Ubåts-kommissioner.

Tänk vad en gammal minsvepare från 1941 kan användas till!

Mer info

Denna artikel är ett utdrag ur en kommande bok. Boken Minsveparen M 20 – 80 år till sjöss i krig och fred är framtagen i ett samarbete mellan Föreningen M 20 och Sjöhistoriska museet i samband med Minsveparen M 20:s 80-årsjubileum 1 december 2021. Här kan du förbeställa boken: https://minsveparen.se/forhandsbokning/

Mer information om Föreningen M 20 och vårt arbete med att bevara Minsveparen M 20 som sjögående museifartyg finns på Föreningens hemsida: www. minsveparen.se.

Tidigare publicerade artiklar i vår marinhistoriska serie:
1. Minsveparen blir till
2. Minor och minröjning
3. M 20 genom historien
4. Kapten Harry Månsson berättar
5. Den stora renoveringen

Minsveparen M 16

M 16 (anropssignal SBZI) sjösattes 1941 vid Ramsö varv i Vaxholm och utrangerades 1984. Hon tjänstgjorde först som minsvepare och sedan under många år som röjdykarfartyg, BvRöj. Efter utrangeringen från flottan den 30 juni 1984 har hon återfunnits i privat ägo. Först som Joseph Conrad (anropssignal SLNV) vid Skeppsholmen i Stockholm sedan såld till en privatperson boende i Smedstop i Skåne. M 16 byggdes aldrig om ovan däck utan hade kvar sin orginalhytten i trä. Maskiner: 2 Scania Vabis DSI 10. Sommaren 2012 sågs hon ligga vid kaj i dåligt skick ovanför slussarna i Sjötorp. M 16 blev till slut skrotad och upphuggen i Sjötorp i december 2018. M 16 är en av få M-båtar som seglat färdigt. De flesta finns faktiskt kvar än idag!

Ramsö varv

Ramsö varv grundades 1902 och är intimt förknippad med Petterssonbåtarna. Motor AB Reversator, som varvet hette ursprungligen, var ett verkstads- och varvsföretag på Ramsö utanför Vaxholm mellan 1901 och 1911. Bröderna Robert, John och Carl Gustaf Pettersson hade på den närbelägna Båtudden 1902 startat ett mindre varv, som såldes till Reversator 1905. C.G. Pettersson var båtkonstruktör på Ramsö varv något år, men övergick sedan till en annan båttillverkare. På Reversators varv byggdes ett trettiotal Petterssonbåtar, bland annat Vikingen 1904, som var den första konstruktionen av C G Pettersson, Plurr 1905, Tirfing 1905 och M/Y Salome för Josef Sachs 1906–07. Under kriget byggdes minsveparen M 16. Reversators varv var det första svenska varv, som serietillverkade båtar. En varvsrörelse har levt vidare på samma plats, numera under namnet Ramsövarvet.

Mer info

Detta är ett inlägg i vår serie om M-båtarna. Läs mer om M 20 och de andra M-båtarna i en kommande bok. Boken Minsveparen M 20 – 80 år till sjöss i krig och fred är framtagen i ett samarbete mellan Föreningen M 20 och Sjöhistoriska museet i samband med Minsveparen M 20:s 80-års jubileum 2021. Här kan du förbeställa boken: https://minsveparen.se/forhandsbokning/

Minsveparen M 15

M 15 (anropssignal SBZH) sjösattes 1941 vid Långedrags varv i Göteborg. Hon användes först som minsvepare sedan som Röjdykarfartyg (liksom M 16, M 17, M 21, M 25 och M 26). Hon utrangerades 1984. Maskiner: 2 Scania Vabis DSI 10 1965. Ägdes av Johan Aserud under åren 2000 till 2011 och låg då på Gålö. Enligt uppgift finns M 15 i Stockholm under namnet Mistral (anropssignal SLMY).

Långedrags varv

Långedrags varv startades 1910 och kallas ofta för Hjalmar Johanssons varv i Långedrag då varvet är helt förknippat med båtbyggaren Hjalmar Johansson. I slutet av 1920-talet byggde han de första drakbåtarna i Sverige till GKSS i Göteborg. 1929 köpte Hjalmar Johansson varvet i Långedrag från Daniel Sjöberg som drivit det tidigare i liten skala. Hjalmar Johansson ritade mängder av båtar av olika slag och modeller. Åtskilliga av dem byggde han också på varvet, tex. lotsbåten Vinga och livräddningskryssaren Huvudskär. Under kriget byggde varvet minsveparen M 15. 1947 köpte Hjalmar Johansson även Tånguddens varv. Varvet i Långedrag sålde han till Volvo 1978.

40-båtarna M 15 – M 26

Efter de första 12 M-båtarna, de s.k. 39-båtarna, följde en modifierad serie om ytterligare 12 träfartyg, de s.k. 40-båtarna (projekterade 1940) M 15 till M 26. M-båtarna av 40-typ fick en längd om 27,7 m, bredd 5,0 m, djupgående 1.6 m, högsta höjd 10 m och deplacement 67 ton. 40-båtarna var snarlika 39-båtarna men däckbyggnaden var annorlunda och masten placerades akterut. Maskineriet var ursprungligen 2 Frichs dieslar med 200hk vardera men de flesta fick vartefter moderna Scania Vabis dieslar på vardera 160 hk. 40-båtarna användes som minsvepare och röjdykarfartyg, s.k. BvRöj. Några M-båtar (M 17 och M 18) blev trängfartyg med namn som Lommen och Spoven. 1993 genomgick de kvarvarande 40-båtarna (M20, M 21, M 22, M 24 och M 25) en större ombyggnad på Öckerövarvet. Bl.a. fick de en ny överbyggnad i aluminium och svepdurken byggdes om till elevförläggning. Svepspelen och kanonen togs bort och båtarna blev renodade övningsfartyg. Flera av 40-båtarna användes i flottans tjänst ända fram till 2005. Efter utrangering såldes de flesta till privatpersoner och används idag som fritidsbåtar och dykfartyg.

Mer info

Detta är ett inlägg i vår serie om M-båtarna. Läs mer om M 20 och de andra M-båtarna i en kommande bok. Boken Minsveparen M 20 – 80 år till sjöss i krig och fred är framtagen i ett samarbete mellan Föreningen M 20 och Sjöhistoriska museet i samband med Minsveparen M 20:s 80-års jubileum 2021. Här kan du förbeställa boken: https://minsveparen.se/forhandsbokning/

Den stora renoveringen

Föreningen M 20 har tagit fram marinhistoriska artikelserie. Detta är den femte artikeln i serien och den beskriver den stora renovering som fartyget M 20 genomgick under vintern 2020/21. Här kan du läsa hela artikeln.

Tidigare publicerade artiklar:
1. Minsveparen blir till
2. Minor och minröjning
3. M 20 genom historien
4. Kapten Harry Månsson berättar

VRAK – Museum of Wrecks

Den 23 september öppnade det nya spännande museet VRAK- Museum of Wrecks i marinens gamla Båthall 2 på Djurgården. VRAK är ett marinarkeologiskt museum för alla de skeppsvrak som finns i Östersjön. M 20 deltog 2008 i en spännande dykoperation där 1600-tals vraket Bodekull vid Dalarö undersöktes. Under sommaren 2008 låg M 20 förtöjd vid vraket och marinarkeologerna från Sjöhistoriska museet undersökte vraket. Bl.a. togs ett antal fotografier, vraket mättes upp och galjonsfiguren i form av ett lejon, togs upp på M 20 däck för att dokumenteras. Den lades sedan tillbaka på botten bredvid fartyget. Bodekull är ett kravellbyggt skepp som förliste 1678, hon är ca 20 meter långt och 5.5 m brett. Vraket är i mycket gott skick och står upprätt på ca 30 m djup med bla 2 undermaster kvar. Bodekull tillhör idag Dalarö Skeppsvraksområde.

Läs om skeppet Bodekull: https://www.vrak.se/sv/vrak-och-lamningar/dalarovraket/

Läs mer om M 20 och dykningarna vid Dalarö i den kommande boken Minsveparen M 20 – 80 år till sjöss i krig och fred. Boken är framtagen i ett samarbete mellan Föreningen M 20 och Sjöhistoriska museet i samband med Minsveparen M 20:s 80-års jubileum 2021. Här kan du förbeställa boken: https://minsveparen.se/forhandsbokning/

Från Veteranflottiljens fartygsdefilering i Märsgarnsviken 80 år efter jagarkatastrofen då jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla exploderarde. Här kan du se en kort film.

Minsveparen M 14

M 14 (anropssignal SBZG) sjösattes 1941 vid Valdemarsviks varv. Hon utrangerades den 15 maj 1959 och övergick till Tullverket som TV 014. Därefter gick hon som fritidsfartyg och turbåt i Göteborg. Namn som sedermera noterats för M14 är bland annat Styrsö och Tumlaren (anropssignal SMZO). Maskiner: 2 Volvo Penta TMD100A, 1972. Sommaren 2002 utbjöds M 14 Tumlaren till salu och var intressant för den blivande Föreningen M 20, men Anders Håkansson gjorde ett besök ombord och fann att M 14 tyvärr var alltför ombyggd för föreningens syfte. M 14 har idag Malmö som hemmahamn. Tyvärr har vi inga foton på M 14 som tulljakt Tv 014 eller i hennes nuvarande skick.

Valdemarsviks slip och båtvarv

Valdemarsviks slip och båtvarv fanns till mellan 1936 och vintern 84/85. Här tillverkades bl.a. minsveparen M 14 för flottan. Andra kunder var Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Några trålare, ett femtiotal folkbåtar, utlottningsbåtar till KSSS och några motorbåtar var annat som tillverkades fram till slutet av femtiotalet. Underhåll och reparation av båtar var en viktig del av verksamheten. Som mest arbetade här ett 30-tal anställda. Ägare till varvet efter kriget var bröderna Petterson. En av bröderna var utbildad mariningenjör och han ritade skrovet till flera motorbåtar.

Mer info

Detta är ett inlägg i vår serie om M-båtarna. Läs mer om M 20 och de andra M-båtarna i en kommande bok. Boken Minsveparen M 20 – 80 år till sjöss i krig och fred är framtagen i ett samarbete mellan Föreningen M 20 och Sjöhistoriska museet i samband med Minsveparen M 20:s 80-års jubileum 2021. Här kan du förbeställa boken.

Panta burkar och flaskor

Föreningen M 20 har inlett ett samarbete med Pantamera (Returpack AB). Samarbetet innebär att det blir enkelt att panta burkar och flaskor och samtidigt skänka pengar till Föreningen M 20. I storpantarautomaten ”Pantamera Express” pantar man snabbt och enkelt genom att hälla i hela säckar med burkar och flaskor i ett fack. Du kan sedan donera panten till Föreningen M 20.

Hur går det till?

Ta med panten till en ”Pantamera Express” automat, se länk nedan. Töm hela säcken i automaten, som både sorterar och räknar panten. När panten är räknad, välj ”Skänk till förening” som utbetalningsmetod. Välj ”M 20 Stockholm” på skärmen och fullfölj donationen genom att trycka på ”Bekräfta”. Inom en vecka sätts pantpengarna in på Föreningen M 20:s bankkonto.

Hitta Pantamera Express

Storpantautomaten Pantamera Express finns på ett 60-tal återvinningscentraler runt om i landet, se karta:

https://pantamera.nu/sv/privatperson/var-kan-jag-panta/pantamera-express/

Gör en insats för miljön och stöd samtidigt Föreningen M 20:s arbete med att bevara fartyget M 20!

OBS! Det går tyvärr ej att donera pant till Föreningen M 20 i de vanliga Pantautomaterna som finns i livsmedelsbutiker.

M 20 deltog i Veteranflottiljens dag på Gålö den 11 september. Vi lämnade Stockholm på fredag morgon och gick genom Skurusundet (där vi mötte CH Wahlin till sjöss) och Baggensstäket till Neglinge där vi besiktigade M 20 födelseplats. Därefter över Baggensfjärden ned förbi Dalarö till Horsfjärden. Vi gjorde en passage av monumentet på Märsgarn och hedrade minnet av de omkomna sjömännen. Därefter förtöjde vi på Gålö. Under resan hade vi en mycket duktig kock (Roberto) som lagade klassisk mat från flottan (ärtsoppa, biffstek med lök, rimmad lax mm). På lördag morgon startade EDIP (”En dag i Paradiset”) Mycket lyckat och trevlig arrangemang. Över 400 besökare och många av Veteranflottiljens fartyg körde turer med passagerare. 8 härliga kamrater och medlemmar i besättningen framförde M 20 tryggt och säkert i dimman på Horsfjärden. Och det var mäktigt att höra och se motor/torped- och robotbåtar storma fram över havet. Nästan som gamla tider när vårt sjöförsvar stod på sin höjdpunkt. I hamnen var det full aktivitet och många fartyg. M 20 visade hur en minsvepare kan förtöjas i trångt läge mellan fartyget Nordanö och en pirarm upp i vassen! Sjömanskap på hög nivå. Vi ser redan fram emot nästa års EDIP. Men redan på fredag finns en chans att åka med M 20. Vi går från Gålö till den officiella minnes ceremonin för Jagarolyckan den 17 september 1941 på Märsgarn. Därefter en härlig sjötur tillbaka till Stockholm.