Historik

HMS M 20 historik

1939-40 M-båtarna konstrueras och ritas av Jac Iversen
1941 1 december, sjösättning på Plyms Neglingevarv (Stockholms Båtbyggeri AB)
1941-45 Minsvepning och patrullering främst i Öresund
1943 oktober, räddning av danska judar över Öresund
1945-46 Efterkrigsminsvepningar på västkusten
1946-52 Övningar, minsvepning och navigering
1952-59 Stillaliggande Nya Varvet, Göteborg
1960 Minsvepning Varberg-Grenå
1961-64 Övningar, minsvepning och navigering
1964-67 Stillaliggande Nya Varvet, Göteborg
1967-92 Försöksfartyg till FMV, Minbyrån under namnet HMS Skuld
1993 Större ombyggnad till övningsfartyg vid Ö-varvet på Öckerö
1993-2004 Skolfartyg, utbildning av kadetter i navigation och sjömanskap
2005 Föreningen M 20 bildas. Sjöhistoriska Museet tar över ägandet
2005-nu Sjögående museifartyg. Bevaras, visas och nyttjas av Föreningen M 20
2020-21 Större renovering och upprustning på Beckholmen
2021 1 december, M 20 firar 80 år i Neglinge

Det började redan 1915

Under 1:a världskriget blev man tillfullo varse minans förfärliga effekt. Provisoriska medel togs fram för att svepa upp dessa dödliga vapen, såsom äldre jagare och torpedbåtar samt fiskefartyg vilka egentligen var olämpliga för uppgiften att dra minsvep men man hade inget annat. Tyskarna tog 1915 fram en ny fartygstyp enkom konstruerad för minsvepning – minsveparen var född.

En minsvepare skall bl.a. ha följande egenskaper: Sjövärdig, brett akterskepp för att förenkla hanteringen av de bogserade minsvepen, två propellrar för god manöverbarhet, beväpning för självförsvar samt vara grundgående för att gå fri från djupare förankrade minor. God sjövärdighet står ibland i motsatsförhållande till litet djupgående men tyskarna lyckades ganska väl men alla minsvepare är ranka.

I Sverige var man fullt på det klara med minans farlighet. Massor av minor fälldes utanför landets gränser och de fick svepas med de medel som stod till bords. Flottan fick sina första 3 ”minsvepare” som bonus på överblivna pengar från F-båtsinsamlingen, Sprängaren-klassen. Sprängaren 1918 finns än idag och rustas till museifartyg. Dessa första minsvepare var egentligen inget annat än för minsvepning utrustade bogserbåtar.
Under mellankrigstiden togs det därför fram en minsvepare av tysk typ – Arholma-klassen och dessutom två s. k. motorminsvepare M 1 och M 2. Arholma hade förutom minsveparkapacitet relativt kraftigt artilleri, sjunkbomber och minor. Båda typerna var mycket lyckade.

minsvepare-m1

Minsveparen M 1

När nästa världskrig syntes omöjligt att undvika, satte man i Sverige igång med att för Flottans del bygga örlogsfartyg. Varvskapaciteten slog i taket och man kunde inte bygga båda minsvepartyperna, så man valde helt riktigt att bygga den större kraftigare typen, sammanlagt byggdes 14 st, de tjänstgjorde till mitten av 1960-talet. Men behovet av den mindre minsveparen fanns kvar för verksamhet kustnära och inomskärs. Då fick någon inom Marinförvaltningen en ljus idé! Varför inte bygga dem i trä, det fanns gott om träbåtsvarv som inte hade full beläggning när kriget börjat. Uppdraget att rita ett sådant projekt gick till Jac Iversen, bl.a. känd för sina vackra välseglande båtar –  M-båten var född.

Minsvepare-ritning

Längd: 25 m, bredd: 5.1 m, djupgående 1.1 m, deplacement: 51 ton, en grundgående minsvepare med brett akterdäck, två propellrar, en 20 mm luftvärns kanon, en kulspruta och sjunkbomber, självklart  också minsvepningsutrustning. Maskineriet utgjordes till en början av diverse råoljemotorer och semidieslar men utrustades efterhand med två fulldieselmotorer på sammanlagt 400 hkr. Propellrarna hade ställbara blad av KaMeWa-typ vilka bl.a. möjliggör framdrift ur hela fartregistret. En första serie om 12 fartyg, den sk 39-typen (projekterade 1939) byggdes, följd av 12 fartyg av 40-typ (projekterade 1940.) 40-typen blev lite längre, fick ett kraftigare förskepp, modifierad styrhytt mm. De hade alla mycket goda sjö- och manöveregeskaper. M 20 byggdes 1941 på Neglingevarvet i Saltsjöbaden. Som bonuseffekt av träbygget, fick man mindre fartygsmagnetism som underlättade vid svepning av magnetminor. Magnetminans förekomst hade man ingen aning om 1939. Besättningen utgjordes,  som exempel, av 1 officer, 1 underofficer, 2 underbefäl och 7 värnpliktiga sjömän. Många var skeptiska till att bygga krigsfartyg av trä, skulle de hålla? Man räknade med en livslängd på 10-15 år och blev det krig, vilket var troligt, skulle de inte bli så långlivade i alla fall. I själva verket blev de mycket långlivade, ingen vet än hur gammal en M-båt kan bli.

Nya Varvet 1963. Foto: Ove Schröder

M 19 och M 20 på Nya varvet 1963. Foto: Ove Schröder

M-båtarna gjorde god tjänst under 2:a världskriget och inte minst under den s. k. efterkrigsminsvepningen då 10-tusentals minor fällda runt Sveriges kust skulle röjas upp. Under andra världskriget då M 20 var stationerad i Öresund för patrullering, minröjning etc, räddade hon 100-talet danska judar på flykt över sundet. Vid 1960-talets mitt började fartygen bli omoderna för minsvepning men de var mycket lämpliga ubildnings-plattformar för blivande sjöofficerare att öva navigering och manöver på och de användes till detta. 39-serien såldes eller byggdes om till sjömätningsfartyg, tulljakter mm, 40-serien modifierades för att under krig användas som bevakningsbåtar för röjdykare s.k. Bvröj. I fredstid användes de som övningsfartyg. M 20 byggdes om, döptes till Skuld och blev försöksfartyg för Materielverket.

skuld1980

Skuld 1980

På 1990-talet var M-båtarna inte längre lämpliga ens som Bvröj men behovet av övningsfartyg fanns kvar. De M-båtar i bäst skick byggdes om till rena övningsfartyg, så även Skuld som återfick sitt gamla namn M 20. De fick en ny styrhytt av aluminium, bredare kommandobrygga, modern navigeringsutrustning mm, maskineriet moderniserades med nya Scaniadieslar med backslag istället för KaMeVa propellrar, avgasrören drogs ut genom bordläggningen istället för upp genom skorstenen.  I skorstenen byggdes istället en dusch in, en eftergift till de kvinnliga kadetter som vid den tiden började tillföras försvaret, får man förmoda. Mindurken byggdes om till elevhytt med plats för 3 kadetter och kanonen togs iland. Allt detta – kanon, ammunition, svepspel och sveputrustning utgjorde en avsevärd vikt, så när den försvann blev M-båtarna lite ”framtunga” och rätt blöta i hård motsjö.

2005 efter 64 års tjänst som minsvepare, övningsfartyg och BV-röj skulle de sista M-båtarna till slut utrangeras, Flottan hade tillförts nya moderna övningsfartyg och M-båtarna skulle säljas. En förening bildades med målsättningen att rädda en M-båt. Man sneglade på M 21 men hon var skadad av en grundkänning, så M 20 valdes istället. Efter en del ”turer” tog Statens Maritima Museer (SMM) över ägandeskapet av M 20. Idag ägs hon av SMM och drivs som ett levande, sjögående museifartyg av Föreningen M 20, till glädje för föreningens medlemmar och andra marinhistoriskt intresserade personer. Fortsättning följer!

Johan Boström, 2016

M 20 bakgrunden i Danmark 1943

Loggbok 1943

”Minsveparen M 20” av Lennart Hagbjer

Bettans berättelse

historik-kollage