Vi har samlat material om alla ”minsvepare mindre”, de s.k. M-båtarna, till en bok om Minsveparen M 20 och hennes systerbåtar. Boken kommer släppas i samband med M 20:s 80-års jubileum den 1 december 2021. M-båtarna byggdes under brinnande världskrig och har gjort lång och trogen tjänst i Sveriges och flottans tjänst. Förvånansvärt många av M-båtarna finns kvar än idag, fartygen och speciellt skroven verkar outslitliga! Många sjöofficerare och värnpliktiga har tjänstgjort på dessa fartyg under åren. Efter utrangering från flottan används många av M-båtarna som dykfartyg och fritidsskepp. Vi tar gärna emot mer information och minnen kring dessa vackra fartyg, lämna gärna dina kommentarer till kontakt@minsveparen.se. Varje vecka kommer vi presentera en ny Veckans M-båt. Först ut är M 1 och M 2.

M 1 och M 2

Minsveparna M 1 (anropssignal SBWY) och M 2 (anropssignal SBWZ) var prototyper byggda i stål, 30 meter långa med ett deplacement på 63 std ton och bemannade med 13 man. Maskineriet utgjordes av tre st. dieselmotorer (Ellwe resp. NOHAB-Hesselman) som drev tre fasta propellrar, högsta fart var 18 knop och lägsta för M 1 var hela 7 knop och för M 2 var det 4 knop. Bestyckningen utgjordes av en dubbel kulspruta som under kriget utbyttes mot en 20 mm Bofors luftvärnskanon samt sjunkbomber.
M 1 och M 2 sjösattes 1937 vid Ekensbergs varv i Gröndal i Stockholm. Dom var relativt misslyckade som minsvepare. Dom var ganska stora och otympliga, kunde gå med hög fart (18 knop) men tyvärr också med för hög lägsta fart. Det blev inga efterföljare till M 1 och M 2. 1948 övergick dom till att bli torpedbärgare åt kustflottan för att sedan utrangeras 1952 respektive 1953. Enligt en uppgift överläts de till Sjöfartsverket, men eftersom de med hänsyn till deras ”höga” lägsta fart inte heller var lämpade som sjömätningsfartyg är det sannolikt att de snart såldes vidare. Deras vidare öden är okänt.